|
|
Personligt
Den här sidan har egentligen ingenting med yes2life eller Natalis Fond
att göra.
Den är helt enkelt en ventil så att resten av siten inte ska vara färgad av den stora
sorg vi känner. Här finns ingen information som är relevant för andra än närstående,
så du kan hoppa över den här sidan om du bara letar fakta.
Nyårsafton
är det idag. Mitt livs värsta nyårsafton. Livet är grymt ibland. Förra året var
mitt livs lyckligaste nyårsafton, och en av mitt livs lyckligaste dagar. Då förlovade
Natali och jag oss. Fan... varför...? varför skulle Natali behöva dö? Min snälla, underbara
fina Natta. Gud vad jag saknar Dig!
Innan jag tar mina sömntabletter och stänger av alla telefoner vill jag passa på att
tacka alla mina underbara vänner för ert stora stöd. Tack också för att ni har överseende
med att jag inte orkar vara så social just nu. Men ni ska veta att jag uppskattar att
ni ändå fortsätter att ringa trots att jag är så mycket "nej" just nu. Jag vet att det
är jobbigt att ringa också, för vad ska man säga? "Hur är det?" Att det är skit vet ni
ju redan. Men det är skönt att ni orkar höra av er i alla fall.
Jag vill egentligen inte nämna någon speciell, eftersom ni allihop har varit så
stöttande och hjälpsamma.
Men, jag måste ändå skicka ett speciellt ENORMT tack till: Jerry med familj, familjen
Buza-Vidas
och Petra, Jonas & Co för ert outtröttliga och självuppoffrande stöd. Ni vet inte hur mycket
ni har
betytt för mig/oss. TACK!
Nu är jag slut... har knappt sovit något alls på sistone. Ska ta fram mina sömntabletter och
hoppas att jag sover hela natten.
Hörde just Mel C på TV:n i bakgrunden. Hon beskriver precis hur det är nu:
When the world is darker than I can understand
When nothing turns out the way I planned
When the sky turns gray and there's no end in sight
When I can't sleep through the lonely night
***
Jag delar in
dagarna i dåliga och mindre dåliga dagar. Det här är en dålig dag. Eller natt. Klockan
är 05:05 och min kompis rödvinet har inte hjälpt. Har druckigt en flaska men
är ändå inte trött. Ska ju jobba i morgon, nej idag, och sen på bolagsstämma. Men jag vägrar
lägga mig med alla
tankar. Jag måste "däcka".
Musik är bra. Eller dåligt. Det hjälper att få ut sorgen i alla fall. Att gråta. Tack Blerim,
för att
du tog dig tid och installerade stereon i bilen innan vi åkte till Karlstad. Det gjorde att
vi fick
en extra mysig resa. Natali kröp lite extra nära och var lite extra gosig när radion spelade
hennes
favoritlåt. Hon tyckte så mycket om den - texten stämde så bra och man blev så glad av den,
sa hon.
Själv lyssnade jag inte så
mycket på texten då, utan njöt mest av att hon gosade lite extra med mig.
Fyra dagar senare var hon död.
Jag har köpt skivan och har gråtit så mycket till den - Kylie Minogue - On A Night Like This.
När det gäller
affärer finns det ett uttryck som heter "om någonting verkar för bra för att vara sant så är
det inte sant".
Nu gäller det även privat.
Kylie Minogue - On A Night Like This
(You kiss me, you touch me)
Don't, say, it's like a fantasy
When, you, know this is how it should be
You kiss me, I'm falling
Can you hear me calling
You touch me, I want you
Feels like I've always known you
On a night like this I wanna stay forever (stay forever)
On a night like this Just wanna be together
On a night like this
Now, I'm, getting closer to you
Hold, me, I just can't be without you
You kiss me, I'm falling
It's your name I'm calling
You touch me, I want you Feels like I've always known you
On a night like this I wanna stay forever (stay forever)
On a night like this Just wanna be together
On a night like this
Seems I've known you a lifetime (lifetime)
Now it's time to make you mine
On a night like this
On a night like this
(ohh)You kiss me, I'm falling, you touch me
On a night like this
Just wanna be together
On a night like this I wanna stay forever (stay forever)
On a night like this Just wanna be together
On a night like this
(ohh)You kiss me, I'm falling, you touch me (mmm)
On a night like this
You kiss me, I'm falling, you touch me (mmm)
On a night like this
You kiss me, I'm falling, you touch me
On a night like this
***
Lördag kl 06:05... full?
-Ja.
Skitfull?
-Nej (tyvärr).
Har gått hem från
stan, gråtandes.
Hur ska jag kunna acceptera att Natalis kropp, som borde ligga
brevid mig i sängen nu, ligger två meter under jorden och sakta förmultnar?
För två månader sedan låg hon brevid mig, höll mig och kramade mig. Och lovade att hon
aldrig skulle lämna mig.
Natalis jordfästning var den jobbigaste stunden i hela mitt liv.
Att se kistan sakta sänkas ner i jorden... med perfekt utsikt över den mysiga
restaurangen, precis vid havet, där vi satt och åt så gott bara några månader
tidigare. Precis brevid
restaurangen är stranden där vi badade, och Natali "försvann" när jag solade. Jag kände
henne så
väl, (och hon mig ännu bättre) så jag visste att hon smet iväg för att köpa en öl till mig.
Jag sa ju nåt om att jag var törstig innan. Jag försöker spela teater och verka förvånad
när hon ställer ner den kalla ölen brevid mig, pussar mig och säger "Varsågod, älskling!"
Jag vet inte om hon märker att min förvåning inte är äkta, men kyssen hon får för att hon
köpte ölen
till mig är äkta. Så äkta som en kyss kan bli.
Allt detta tänker jag på när jag ser Natalis kista försvinna
ner i jorden, mot den enormt vackra bakgrunden där vi verkligen njöt av livet.
Kan någon förstå hur ont det gjorde? Kan någon säga VARFÖR!!!????
Skicka ett fucking jävla mail i så fall för jag kan fan inte förstå VARFÖR!!!
Har lärt mig något nytt nu. Touchpaden på en bärbar dator fungerar inte när den är
full med tårar.
***
Jag vill börja med att säga att jag är den skeptiska typen. Jag är av naturen misstänksam,
och tillhör helt klart de människor som har en "vetenskaplig" livsåskådning. Natali däremot, trodde
mycket på att man t ex (via medium) kunde kommunicera med avlidna personer. Hon har även själv vid
enstaka tillfällen "sett" avlidna personer. Hon gick på seanser också ibland, och hon ville även att
jag skulle följa med. Det gjorde jag inte. Jag hade alltid en ursäkt, kanske mest för att jag tyckte
att det var slöseri med tid och pengar - jag trodde helt enkelt inte på sådant. Hon berättade för en
av sina bästa väninnor att hon på en seans fick höra att hennes farmor och farfar (eller om det var
hennes mormor och morfar) ville ge henne blommor.
- "Det måste vara när Per och jag gifter oss," sa hon.
I natt strax före kl 02:00 hade jag en mycket stark upplevelse. Jag låg på soffan inkrupen i mitt
täcke, frös och slötittade på TV. På kanal 5 kommer det ett program som heter "Liv efter livet".
Naturligtvis blir jag intresserad och sätter mig lite upp.
Nu börjar det kännas konstigt. Jag förmår inte vakna till, utan ser programmet lite som i en dvala.
Jag försöker verkligen koncentrera mig, för jag vill så gärna se det här programmet. Men mina ögon
är så torra att jag med nöd och näppe kan se lite med det ena ögat. Jag hör vad de säger i
programmet men det känns nästan som om jag sjunker in i ett tranceliknande tillstånd. Det här är
mycket ovanligt för mig - antingen brukar jag vakna till, eller så somnar jag direkt.
Ni vet känslan när man är mellan vaken och sovande, hur man kan rycka till, kanske t o m sparka till
lite precis i gränsen mellan sömn och vaket tillstånd? Det har i alla fall hänt mig massor av
gånger. Nu händer det något helt annat. När jag befinner mig i mitt tranceliknande tillstånd - det
var mest så det kändes - känns det plötsligt som en mycket stark energi tar tag i min kropp.
Uppifrån och ner fyller den mig, och jag har aldrig i livet tidigare känt någonting som liknar
detta. Det är som om någon osynlig person "tar tag i mig" och skakar om mig enormt fort. Min kropp
liksom vibrerar inifrån med en mycket snabb frekvens - mycket fortare än när man skakar.
Jag blir faktiskt rädd, och helt spontant ropar jag Natali! med rädsla i rösten. Då slutar
"vibrationerna", men kvar finns en mycket tydlig känsla av närvaro. Jag blir också klarvaken
direkt.
Nu känns det som om jag har fått ett extra, osynligt "energitäcke" som börjar vid bröstet och
fortsätter ner till fötterna. Det känns faktiskt som om Natali ligger på mig och kramar mig.
Natali visste min skepsis till möjligheten att kommunicera med avlidna personer. Efter hennes död
har jag dock funnit mycket som pekar på att hon hade rätt. Natali hade för övrigt nästan alltid
rätt. När vi var oense om någonting brukade hon säga: "Per, du vet ju att jag alltid har rätt!" med
ett leende på läpparna. Och så var det som sagt nästan alltid.
Det känns som om Natali, som var så stark psykiskt, väntade på rätt tillfälle och sedan samlade all
sin energi för att bevisa för mig att hon lever,
fast i en annan skepnad i en annan värld. Jag kan inte förklara det som hände på något annat sätt.
Är du som läser detta insatt i sådana här saker? Skicka ett
mail om du har kunskap eller åsikter som du vill dela
med dig av.
Jag är ledsen för att jag blev rädd och ropade, annars kanske jag hade fått uppleva något mer. Det
kändes som om Natali kände min rädsla och omedelbart slutade för att inte skrämma mig. Natali, om du
kan läsa detta så ska du veta att det inte var du som skrämde mig. Jag blev bara så chockad över hur
min kropp plötsligt reagerade. Snälla, kom till mig igen.
***
Natali... jag saknar dig så mycket, så mycket, så mycket, så mycket... det var bara det jag ville
säga.
Gud... varför? Varför??
***
Natali... i dag på Alla Hjärtans Dag tänker jag extra mycket på Dig. Fast det är inte så stor
skillnad mot andra dagar. Det går ju inte fem minuter någon dag utan att jag tänker på Dig.
Förra året så här dags satt jag på jobbet. Du ringde mig och vi bestämde en tid jag skulle vara
hemma. Jag visste att du hade gjort något extra till oss, så jag lovade mig själv att för en gång
skull komma i tid. Det höll jag också, men precis när jag skulle åka hem ringde du och sa att jag
skulle komma en halvtimme senare. Sedan ringde du igen och sa att jag skulle komma senare. Och
ytterligare en gång. Det gjorde absolut ingenting, jag tyckte alltid om att sitta kvar lite på
jobbet och spela Quake eller Unreal Tournament.
Jag ska aldrig glömma vår enda Alla Hjärtans Dag tillsammans. Hur mycket du jobbade och slet för att
allt skulle vara perfekt. För perfekt var det. Sättet du tog emot mig på... din klädsel... de nya
sängkläderna... rosen på min kudde... den romantiska förrätten i badkaret... oljemassagen... vinet...
maten... efterräten... och...
Hur orkade Du, trots Din sjukdom, vara så underbar? Du måste ju ha varit jättetrött efter allt Du
gjorde?
Natali... även om jag håller på att gå sönder av sorg nu så ska du veta att jag är så tacksam för
tiden vi fick tillsammans. Under vår korta tid gav du mig mer lycka och kärlek än många människor
får under ett helt liv. Även om jag mår så här resten av mitt liv ångrar jag aldrig för en sekund
att vi blev tillsammans. Du var helt underbar Natali. Det är nog som min mamma säger - du var för
fin för den här världen...
***
Jag kan skratta jag kan le
men tårarna i mitt hjärta kan ingen se.
Sorgen är kärlekens pris.
***
Natali... Natali... Natali... Natali... Natali... Natali... Natali... Natali... Natali... Natali...
Natali... Natali... NATALI!!
***
Förlåt att jag "lurade" dig att tro att jag inte hade köpt några presenter till dig förra födelsedagen. Jag vet att du blev lycklig sen i alla fall. Kanske var det dumt att köpa ett halsband till dig eftersom du redan hade ett jättefint som du själv köpt och tyckte mycket om. Men jag kunde inte låta bli, jag tyckte att de två hjärtana var så gulliga ihop. Tätt sammansatta påminde de om dig och mig tyckte jag. Det tyckte du också, och du hade alltid på dig det halsbandet därefter. Nu har jag hjärtana runt min hals och där kommer de alltid att vara.
Jag har tänt de två fina lamporna för ljus du köpte till mig dagen innan du dog. De ska brinna hela dagen för dig idag. Jag förstår inte var du fick dina krafter ifrån - hur orkade du gå tre timmar och leta efter så fina julsaker till oss?? Med din svåra sjukdom? Din mamma sa att hon flera gånger sa att hon inte orkade gå mer. Jag visste inte om jag skulle bli glad eller arg. Det vet jag fortfarande inte. Det är mycket jag inte vet eller förstår, Natali. Jag förstår inte varför du togs ifrån oss så tidigt. Varför? Den eviga frågan utan svar.
Mina kompisar förstod inte vad som hände med mig efter att jag träffade dig. När jag slutade festa
och satt hemma med dig i stället. Inte för att du bad mig om det utan för att jag ville det.
På sistone var jag själv förvånad över hur jag hade ändrat mig. Det blev allt svårare att vara ifrån dig,
även korta stunder. När jag i sista stund "bangade" en sedan länge planerad stor fest för att jag hellre
ville vara med dig, började jag undra vad som hade hänt med mig. Men så konstigt är det kanske inte, det
är klart att man alltid vill vara med en ängel. Grattis på födelsedagen, min Ängel.
***
Idag är det 6 månader. 6 månader sedan vår tillvaro raserades. Sedan det stod klart att vår framtid inte blir som vi hade trott, önskat och hoppats.
Jag kan inte acceptera att inte Natali fick uppleva hur det är att vara frisk. Hur det är att springa, simma eller dansa utan att bli trött. Hur det är att inte alltid behöva vara rädd för att inte få luft. Varför finns det ingen rättvisa i den här världen? Jag är förbannad. Förbannad på Gud. Man kan skylla mycket hemskt som händer i världen på människorna. Gud har gett människorna en fri vilja, och människor som väljer att göra onda gärningar orsakar mycket lidande. Men ingen människa ville Natali något ont. Natali, som var en så snäll, omtänksam och fin människa. Som alltid ville alla väl. Många människor försökte också hjälpa Natali, men ändå dog hon. Varför kunde eller ville inte Gud hjälpa henne? Eller kan man i det här fallet också "skylla" på oss människor? Varför är inte alla människor villiga att donera sina organ efter sin död? Hade alla gjort det hade inte Natali behövt vänta i fyra och ett halvt år (!) på nya organ, och då hade hon troligtvis levt idag. Fan, jag vet inte. Jag vet ingenting, allt är så förvirrat.
Folk frågar mig ofta hur jag mår nu. Jag kan inte säga att jag mår så mycket bättre, men sakta börjar man förstå att det är som det är. Förstå att jag aldrig aldrig aldrig mer får vakna upp bredvid min Natali. Förstå att vi inte kommer att gifta oss. Jag försöker leva vidare. Idag skulle jag gå ut i solen, och det gjorde jag också. En halvtimme i alla fall.
Ibland kan jag tränga undan alla jobbiga känslor och åtminstone utåt verka "glad". Men innerst inne känns allt tråkigt och meningslöst. Det känns så tomt, ensamt och hopplöst.
Skjut aldrig upp saker som du verkligen vill göra, det är mitt råd. Natali och jag sköt upp vårt bröllop bland annat på grund av tidsbrist. Vi ville båda ha ett fint bröllop och det kräver mycket planering. Vi skulle egentligen ha gift oss förra året, men samtidigt var det ju helt OK att vara förlovade också. Det fanns ju gott om tid...
Så småningom hittade vi i alla fall en dag som visade sig vara mycket lämplig för vårt bröllop, bl a eftersom helgen och årstiden gjorde att det blev lätt för släkt och vänner att närvara. Vi preliminärbokade den dagen och i min kalender står det: "Mitt bröllop!" i morgon.
Natali, vi hade fått fint väder på vårt bröllop, och jag hade varit världens lyckligaste man!
***
En människa är försvinnande liten i universum, men när en speciell människa går bort blir ett universum
av tomhet kvar.
***
Tack. Tack för ert stöd. Tack för alla mail, alla inlägg i gästboken och alla telefonsamtal. De har verkligen
hjälpt och värmt. Inte sällan har jag fått ett fint mail när jag har varit riktigt nere, och det har
verkligen betytt mycket.
Tyvärr har jag inte svarat på alla personliga mail. Jag har velat, men periodvis har jag inte orkat och så
har jag "kommit efter". Mailboxen har växt mycket och jag inser nu att jag kanske inte kommer att hinna
svara på alla brev. Ett par brev som var extra fina och som jag speciellt kommer ihåg kan jag dessutom
inte hitta längre. Jag vill med dessa rader säga att JAG HAR LÄST OCH LÄSER ALLT, och att jag är mycket tacksam
för att ni bryr er. Tack, än en gång.
|
|
|
