|
|
Organbrist!
I Sverige råder det stor brist på organ.
En av fem vuxna och vartannat(!) barn som väntar på nya organ
(hjärta, lunga eller lever) avlider innan det finns organ
att transplantera.
Situationen kommer INTE att bli bättre om inte omfattande åtgärder och förändringar sker.
yes2life vet hur situationen kan förbättras, och vi kommer fortsätta att kämpa för att så ska
ske.
Antalet donatorer i Sverige har de senaste åren stadigt minskat, samtidigt som läkarna hela tiden lär sig
mer om transplantationer och skulle kunna rädda livet på allt fler människor om det fanns
organ att tillgå. Internationellt sett är Sverige i topp när det gäller transplantationskirurgernas kompetens.
Däremot är vi mycket dåliga räknat i antal donatorer per miljon invånare, och utan donatorer kan man inte
genomföra några transplantationer. Spanien, som ligger i topp, har 3 gånger så många donatorer per miljon
invånare.
Orsakerna till Sveriges jumboplats i statistiken är flera, men huvudorsaken är att svensk sjukvård är dålig på att "ta tillvara" potentiella donatorer:
| » |
I Sverige vilar huvudansvaret att ta upp donationsfrågan med de anhöriga
på den potentiella donatorns läkare. Man kan konstatera
att långt ifrån alla läkare har de personliga egenskaper
och/eller erfarenheter som behövs för att ta upp donationsfrågan
på ett bra sätt, eftersom cirka 50 procent av de anhöriga
nekar donation. Detta ska jämföras med att 87 % av svenska
folket är positiva till organdonation enligt en sifo-undersökning.
Av erfarenhet vet vi dessutom att många som från början
är negativt inställda till organdonation ändrar åsikt
när de får information på rätt sätt.
De personer som är duktiga på att tala med
anhöriga får samtycke till donation i minst
8 fall av 10. |
| » |
Sverige saknar den rikstäckande, centrala organisation som har gjort
Spanien till ett föregångsland när det gäller organdonation.
En sådan organisation, som arbetar nationellt för
att skapa så bra förutsättningar som möjligt
för organdonation, är nödvändig för optimala resultat. |
| » |
Många vårdanställda tänker inte på att en människa kan bli donator och rädda livet på andra. Vården "tappar" helt enkelt många
potentiella donatorer på grund av okunskap eller tanklöshet. |
| » |
Svensk intensivvård fungerar inte optimalt ur organdonationssynpunkt. Personalbrist råder och
det händer inte sällan att man måste koppla bort
en avliden patient och potentiell donator innan organdonation har kunnat ske, eftersom en levande patient behöver platsen.
Med mer personal skulle man även kunna "utnyttja" intensivvården bättre. Som det är nu behandlas som regel inte döende patienter på en
intensivvårdsavdelning om behandling anses meningslös. Det innebär att de inte heller kan bli organdonatorer. Borde det inte vara en
rättighet att få bli organdonator? Och hur ska vi kunna lita på att läkarna verkligen VET att man inte kan
överleva med intensivvård? "Mirakel" har inträffat förr och kommer att inträffa igen. Svenska läkare är idag, i en
internationell jämförelse, väldigt snabba med att avbryta intensivvård om patienten inte anses ha en chans att
överleva. |
| » |
Många läkare/vårdanställda känner inte till vad lagen säger om organdonation. Ett exempel där man ibland klart
bryter mot lagen är när de närstående tillåts ändra en möjlig donators kända inställning. Det är ALLTID den avlidnes vilja
som ska gälla, oavsett om denne var positiv eller negativ till donation. Den avlidnes vilja i donationsfrågan är att
jämställa med ett testamente; de närstående och läkarna måste respektera den. (Jämför: Ingen advokat hade kommit på idén
att ändra en avliden persons testamente för att arvingarna var missnöjda med vad som stod där.) |
En annan orsak till de dåliga svenska siffrorna är att få svenskar
avlider på ett sådant sätt att donation är möjlig. Säkrare miljö,
trafik och arbetsplatser o s v ger helt enkelt färre olyckor
med dödlig utgång. Spanien t ex har aningen fler trafikolyckor
med dödlig utgång där donation kan bli möjlig. Skillnaden är
dock mycket liten och vissa länder som ligger långt före oss
i donationsstatistiken har i princip samma trafiksäkerhet som
vi har.
Hur kan man förbättra situationen?
När man vet vad som är fel är det ganska självklart vad man kan göra för att förbättra situationen:
| 1 |
Kontakten med anhöriga till potentiella donatorer ska
skötas av speciellt lämpade personer som har erfarenhet
av att prata med anhöriga som befinner sig i kris
och chock, och inte som nu enbart av patientens läkare.
Varje intensivvårdsavdelning bör utse några
personer som är speciellt lämpade och som alltid
kallas in vid en potentiell donators dödsfall. |
| 2 |
Inför ett centralt system liknande Spaniens, där ingenting
lämnas åt slumpen eller klinikchefer som har massor av
andra viktiga arbetsuppgifter. En central organisation,
som arbetar nationellt för att skapa så bra
förutsättningar som möjligt för organdonation,
gör att antalet donatorer på sikt ökar
markant. |
| 3 |
Information, information och åter information. Till allmänheten, men framför allt till vårdanställda. Alla potentiella
donatorer passerar genom sjukvården, och där måste man satsa mycket mer på utbildning och information. |
| 4 |
Se över intensivvården ur "organdonationssynpunkt". Mer personal behövs, men framför allt en attitydförändring. Är det
inte sjukvårdens plikt att intensivvårdsbehandla även döende patienter, dels med tanke på att någon faktiskt
kan överleva mot alla odds, dels med tanke på att det skulle ge fler potentiella organdonatorer?
Fler potentiella organdonatorer är nödvändigt för att färre människor ska behöva dö på grund av bristen
på organ. |
| 5 |
Ta upp donationsfrågan under körkortsutbildningen. Ja
eller nej till donation ska finnas på baksidan av körkortet,
men i krypterad form eftersom donationsbeslutet är personligt
och man inte ska behöva skylta med det. Det krypterade
beslutet ska endast kunna tydas av de som idag är behöriga
att göra sökningar i donationsregistret.
Ett annat tänkbart alternativ är att man, på
frivillig basis, ska kunna meddela sin inställning
till donation på deklarationsblanketten. |
Sverige har goda förutsättningar att gå från jumboplats till
att bli bland de bästa länderna i världen när det gäller donationsstatistik.
Om bara viljan finns. Politikerna och sjukvårdshuvudmännen måste
vakna och förstå att det även är ekonomiskt att öka anslagen
till donations- och transplantationsrelaterade frågor. En människa
som blir transplanterad kostar oftast mycket mindre för samhället
än en sjuk människa som kräver dyrbar vård och inte är produktiv.
Det är kalla fakta. Vinsten i livskvalitet för individen blir
naturligtvis enorm, men det kan det ju vara svårt att hävda
som argument för sparhungriga politiker.
Behovet av information och utbildning till vårdpersonal
är mycket stort. Vi kommer att fortsätta verka för att
politiker och sjukvårdshuvudmän ska inse hur viktigt det är.
Per Järnefors
Uppdaterad 24 mars 2003 |
|
|
