|
|
Elisabeths personliga tankar kring donation
Det är en stor nåd att få leva ett friskt liv, ett liv som för många friska ter som så självklart och som nästan betraktas som en rättighet, i varje fall så länge som man är ung. För de flesta av oss är det viktigaste i livet hälsan, vilken dock inte fullt ut går att köpa för pengar, bara fram till en viss gräns. Men det finns möjligheter för friska människor att dela med sig av sin hälsa medan vi fortfarande är i livet.
Blodtransfusioner tar endast ett fåtal människor avstånd ifrån. Jag undrar om någon nybliven förälder, som fått ett för tidigt fött barn, nekar sitt barn livsnödvändig bröstmjölk från en annan kvinna om mammans egen mjölkproduktion inte kommit igång. Numera kan man även framgångsrikt transplantera benmärg samt del av levern från levande donatorer och på så sätt rädda liv. Den medicinska forskningens framsteg är stora och raska.
Sedan drygt 30 år tillbaka kan njursjuka i Sverige erbjudas hjälp. För 35 år sedan var en njursjuk dömd till snar död då det varken fanns dialysvård eller möjlighet till transplantation av njurar. Med förbättrad medicin och kirurgi har framstegen inom detta område varit enorma. Numera är överlevnaden god och lång för många njursjuka. Med dialys kan man oftast leva ett drägligt liv, en del kan t o m vara i arbete till viss del. Men blir den njursjuke transplanterad och njuren inte stöts bort, får den tidigare njursjuke ett helt friskt och normalt liv - ett liv som för de flesta av oss är så självklart.
Det finns två sätt att transplantera njurar på - från en död donator eller från en levande donator. Det största problemet numera är bristen på organ. Om en njure blir aktuell för transplantation kallas två väntande patienter och man undersöker vem njuren passar bäst till, för att göra utgången av transplantationen så optimal som möjligt. I Sverige förekommer även njurdonationer från levande givare, t ex föräldrar/barn, syskon emellan, make/maka och även svåger/svägerska. Men man har fram till 1996 avböjt donationer vänner emellan p g a etiska skäl. Man vill till varje pris undvika all form av organhandel, d v s att den sjuke köper sig en njure eller kanske genom utpressning försöker skaffa sig någons njure.
Jag och min man lärde känna Lasse och hans fru 1976. Så gott som omgående berättade Lasse att han led av en obotlig, ärftlig njursjukdom som skulle göra honom alltmer sjuk och trött med åren. Men hans läkare hade sagt honom att sjukdomen fortskred så långsamt att han troligen skulle hinna avlida av någonting annat innan hans njurar helt svek honom. Lättsinnigt och okunnig om den lilla chans det var att hans och min kropp skulle passa ihop, erbjöd jag Lasse redan då en av mina njurar om det skulle vara så att han någon gång i framtiden skulle behöva en ny njure. Vänskapen familjerna emellan fortsatte. Tiden fortskred och Lasse blev långsamt sämre.
När det 1994 stod klart att Lasse raskt gick ett liv med dialys och eventuell transplantation till mötes var det för mig självklart att stå fast vid mitt tidigare erbjudande. Lasses fru hade fel blodgrupp och Lasses tidigare njursjuke bror hade redan fått en av pappans njurar. Alltså fanns ingen tillgång på njure inom släkten. Jag befanns fullt frisk, vi passade ihop men transplantationskirurgerna var minst sagt tveksamma till projektet. Våra familjer fick åka tillsammans till Uppsala en sommardag 1995 för att samtala med överläkaren, som efter en timmes samtal gav sitt utlåtande: "ni verkar ju vara vanligt hyggligt folk, så vi kan nog gå vidare med det här". Glädjen var stor! Och fastän nästan alla utredningar redan ett år före transplantationen var så gott som avklarade, blev det 120 svåra dialysomgångar för Lasse innan operationen äntligen kunde genomföras. Hur det kommer att se ut för Lasse och hans nya njure framöver vet vi ingenting om, men han har hittills levt ett gott liv i fyra och ett halvt år med sin nya njure.
Själv mår jag som tidigare, fast jag känner mig kanske mer tillfreds med tillvaron. Klarar jag mig nu i levande livet med bara en njure, så kommer jag som död också att klara mig med bara en.
"Tycker du inte att något saknas dig", frågar många. Nej, inte det minsta, lika litet som jag saknar håret jag klipper av mig hos frisören. Vad jag nu i efterhand i någon mån ångrar, är den oro och ångest jag utsatte mina närmaste för.
Lasse kommer nu, om njuren fortsätter att fungera, att ha mer än tio aktiva och yrkesverksamma år framför sig med synnerligen god livskvalité, i stället för ett liv som vårdkrävande sjukpensionär; Lasses dialys kostade c:a 15.000:- per vecka. Skulle den här njuren stötas bort, hoppas jag att han så fort som möjligt kan erbjudas ytterligare en njure, men för detta gäller att så många som möjligt av oss ställer oss villiga till att organ får tas från våra kroppar efter vår död. Resultaten med njurar från avlidna donatorer är nästan lika bra som resultaten man får med njurar från levande donatorer.
En tanke som roar mig är, att även någon för mig okänd har haft nytta av att Lasse fick en njure av mig.
Om Lasse inte hade fått min njure så hade han stått i kö för en nekronjure och så småningom fått en. Den
njuren har nu någon annan fått. Och väntelistekön blev en människa mindre. Det blev en "Dominobrickseffekt".
Jag hoppas att många fyller i sina donationskort med önskan om att ställa sina organ till förfogande efter döden. Själv kommer jag troligen att behöva nya hornhinnor på min ålders höst - min pigga, raska halvsyster som är 90 år fyllda fick för ett tiotal år sedan nya hornhinnor p g a en ärftlig ögonsjukdom. Det rika liv som hon lever nu hade hon inte kunnat ha som icke seende, vilket hade varit hennes lott om inte möjligheten till hornhinnetransplantation funnits.
Efter att ha legat inne en vecka på transplantationsavdelningen kunde jag som frisk och kry promenera därifrån. Men med mig hade jag fått många sjuka och tappra människors livsöden. Jag mötte en med mig jämngammal kvinna som hade varit svårt njursjuk i hela sitt liv och som dessutom drabbats av cancer, det sistnämnda var dock det som bekymrade henne minst.
Den hittills förda debatten om organdonationer har ofta utgått från avlidna eventuella donatorers tankar och önskningar. Man har sällan frågat sig hur de organbehövande ställer sig, mår, känner och tänker. För mig har det varit självklart att redan nu avstå från en av mina njurar, en njure som jag klarar mig utan, men som för Lasses del haft en helt livsavgörande betydelse.
Står Du i begrepp att donera en njure eller ett organ och har funderingar omkring detta går det
bra att kontakta mig. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter och tankar.
Elisabeth Sjögren, läkarsekreterare, 51 år.
Telefon kvällstid och helger: 019 - 31 47 60. E-post:
elisabeth_sjogren49@hotmail.com
Gift sedan 1974 med Karl Gustav Sjögren, präst, 52 år.
Barn: Karl Magnus 22 år och Katarina 16 år.
|
|
|
