"Du kan få min njure"

---

 

Läs Elisabeths personliga tankar kring donation - klicka här!





Elisabeth hjälpte vännen Lars till ett nytt liv

  När Elisabeth Sjögren fick veta att hennes väninnas man hade en svår njursjukdom tvekade hon inte: Behöver du en ny njure så kan du få min, sade hon halvt på skämt, halvt på allvar.

Det var 1975. Hon och maken Karl Gustav hade precis träffat Margareta och Lars B Stenström. En lång och varm vänskap hade inletts. Ingen av dem anade väl då att Elisabeths erbjudande tjugo år senare skulle bli vägen tillbaka till livet för Lars.

- Det var självklart för mig att ställa upp, även om jag nog inte riktigt
förstod svårigheterna, säger hon.

Vi sitter i familjen Sjögrens vardagsrum och det har gått några dagar sedan medicinska experter slog larm om organbristen i landet. Trots
Socialstyrelsens kampanj i samband med den nya transplantationslagen är det få som tar personlig ställning i frågan om organdonation. Antalet donatorer har sjunkit med en tredjedel. Ett tidens tecken, menar Elisabeth.

- Vi konfronteras i dag väldigt lite med sjuka människor. De flesta lever
tämligen friska till 80-årsåldern och sjukdomar finns knappt i vår
sinnevärld. Vi vill inte tänka på att man kan bli sjuk, och vi vill
definitivt inte tänka på att vi ska dö.

Lars menar att här har de redan transplanterade en viktig uppgift. Om fler berättar om sin ökade livskvalitet, kanske fler tar ställning.
Lars blev sjuk när han var i 20-årsåldern och läste till präst i Uppsala.
Läkarna konstaterade att han hade en ärftlig njursjukdom men den var
långsamt verkande så han behövde inte vara orolig. En äldre bror visade sig ha samma sjukdom och fick 1985 en njure donerad av fadern. För Lars dröjde det till 1995 innan sjukdomen slog till med kraft.
Han hade precis börjat sina nya tjänst som chefredaktör på Kyrkans Tidning och kände sig ovanligt hängig. En undersökning visade på kraftigt försämrade värden och läkarna förklarade att nu var det allvar. Han måste få dialys och helst en ny njure. Hustrun Margareta var dock utesluten som donator. Hon hade fel blodgrupp.

- Vi utredde alla möjligheter, men inga andra släktingar kunde bli aktuella, berättar Lars.

Elisabeth påminde honom om sitt erbjudande. De hade samma blodgrupp och plötsligt började pusselbitarna falla på plats. En medicinsk utredning visade att Elisabeth var en mycket lämplig donator för Lars. Förutom blodgruppen stämde deras vävnadstyper väl överens.
Men läkarna var ändå tveksamma. Av etiska skäl hade vändonationer aldrig utförts tidigare. Det fanns farhågor att sådana donatorer skulle vara utsatta påtryckningar eller möjligen enbart ställa upp för betalning eller andra syften.

- Vi blev alla fyra kallade till en mycket skeptisk doktor i Uppsala. Till
en början trodde han nog det var fyra dårar han hade att göra med, men efter ett långt samtal blev han mer övertygad, berättar Margareta.

- Ja, han trodde nog att jag var ute för att snärja Lars. Men det sade jag till honom; att det har jag i så fall betydligt bättre metoder för, ler
Elisabeth.

Efteråt har de förstått att deras beslut satte igång en rad etiska
diskussioner bland landets läkare. Men även Lars hade till en början svårt att acceptera Elisabeths erbjudande.

- Jag trodde henne inte riktigt så jag var tvungen att kolla med Kalle (Karl Gustav) om hon verkligen menade allvar. Det är ju en så stor gåva och själv visste jag inte hur jag skulle tänka. Jag överlät nog mycket av tänkandet på Elisabeth och Kalle själva.

För Karl Gustav var det aldrig svårt. 
- Det är klart att jag var orolig vad det kunde innebära för min hustrus hälsa. Vi visste ju så lite. Men jag var aldrig tveksam. Elisabeth hade själv fattat beslutet och jag accepterade. Det kändes stort.

Operationen utfördes på Akademiska sjukhuset i Uppsala den 7 augusti 1996. Det var tredje gången gillt. Ett första operationstillfälle i december året innan hade ställts in för att Lars värden var för dåliga. Ett andra
tillfälle i april måste också ställas in. Då hade Elisabeth fått maginfluensa.

- Jag var oerhört fokuserad på att det verkligen skulle bli av tredje
gången, berättar Elisabeth. Jag tränade i veckor innan för att vara i fysisk topptrim. Grannarna undrade nog vad jag höll på med när jag stod och flåsade mot staketet efter mina joggingrundor. Lars är tacksam för allt stöd i samband med de inställda operationerna:

- Allt engagemang som omgivningen - arbetskamrater, vikarier och personalen på dialysen med flera - ställde upp med var enormt.

Operationen lyckades. Elisabeths njure började fungera omedelbart och Lars tidigare så dåliga värden svängde uppåt. För Lars blev uppvaknandet efter operationen starten på ett nytt liv. En närmast religiös upplevelse.

- Jag kände mig kanonpigg mentalt. Det var som att dra undan ett tungt draperi, en ofattbar upplevelse. Jag hade varit så mentalt sänkt, men nu kunde jag plötsligt tänka så många bra tankar.

Under dialysen hade han ätit sammanlagt fem blodtrycksmediciner. I dag äter han endast cortison och en särskild medicin som tar ner kroppens immunförsvar och hindrar avstötningsmekanismerna. I övrigt lever han ett helt normalt liv och orkar med helt normala fysiska aktiviteter. Promenaden längs Drottninggatan slutar inte längre med andnöd och yrsel. Nu kan han gå längre än till Storbron. Mycket längre.
För hustrun Margaretha var det som att få en ny man.

- Ja, jag har fått det finaste man kan få av en vän, en man. Det är min
gamla man i och för sig, men han är ju rejält uppfräschad.

Men lever man inte ständigt med ständig tacksamhetsskuld och dåligt samvete efter en sådan gåva?

Nej, svarar Margaretha lite överraskande.

- Jag känner inte tacksamhetsskuld, för jag kan ändå aldrig återgälda en sådan stor gåva. Jag kan bara fortsätta att vara en god och nära vän.

Att vänner ställer upp som givare vid njurtransplantation är fortfarande
mycket ovanligt i Sverige. Endast cirka en halv procent av alla levande
donatorer är ickesläktingar. Vanligast är fortfarande föräldrar.
Men för Elisabeth var det inte endast vänskapen som avgjorde utan också en stark humanistisk tanke, en solidaritet med svaga och sjuka.

- Vi är alla satta i ett sammanhang där vi är beroende av andra människor; i familjen, i arbetslivet och bland vänner. Men i dag är allt så individualistiskt. Många ser bara till sig själva och sina egna behov.

- Jag delar inte den uppfattningen. Jag tycker att man, inom rimliga gränser ska vara solidarisk med sina medmänniskor. Livet är inte rättvist, inte för någon, men de flesta kan göra något för att det ska bli lite rättvisare, säger Elisabeth Sjögren.


 

Värdefull vänskap

  När makarna Stenström och Sjögren i Örebro träffas är det ofta nära till skratt. För Lars B Stenström (t v) fick vänskapen en alldeles speciell betydelse för fyra år sedan. I mitten Karl Gustav och Elisabeth Sjögren och t h Margareta Stenström.

Mottagare

  Lars B Stenström tycker att det är viktigt att fler som fått njurar transplanterade
berättar om sin ökade livskvalitet. Det kanske kan få fler att ta ställning i donationsfrågan. - För mig var det som en vandring upp i ljuset ur dödskuggans dal, säger han.