|
|
Berättelser från transplanterade
Njursvikt vid 25 års ålder...
Jag heter Christian Farman och är 28 år gammal och kommer från Jönköping.
Jag vill berätta min historia om hur det är att bli transplanterad efter
två år med njursvikt och dialys som följd. Jag vill att andra människor
ska se hur bra man kan må efter en lyckad transplantation, men också för
att Natali (en av grundarna till y2l) gav mig stöd och uppmuntran i
tunga stunder innan transplantationen. Vi kom överens om att jag
skulle skriva en berättelse om vad jag hade varit med om under min
tid som njursjuk, men jag hann aldrig skriva den innan Natali gick bort.
Nu känns det viktigt för mig att nå ut till så många som möjligt för hennes
skull och för alla som väntar på en transplantation, men också för det
löfte jag gav henne om min berättelse.
Jag var en helt vanlig kille på 25 år som tränade mycket och jobbade
heltid på ett elektronikföretag. Efter en hälsokontroll på företagshälsovården 1998 konstaterades att mina njurar
läckte ut stora mängder äggvita och blod i urinen. Jag hade fått en inflammation i båda njurarna. Vid den här
tidpunkten så hade jag inte riktigt klart för mig det allvarliga i att njurarna läckte äggvita och jag trodde att
det är något som snart skulle gå över. Jag började gå på regelbundna kontroller på njurmedicin var annan vecka
ungefär. Vart efter tiden gick så blev min njurfunktion allt sämre och sämre. Man behandlade mig med allt från
kortison till cellgifter utan resultat.
Under den första tiden med provtagningar så märkte jag ingen förändring i mitt hälsotillstånd mer än att det tog
psykiskt på mig att få gå från jobbet och kontrollera mig så ofta. Efter ungefär ett års tid med provtagningar
började mina njurar bli riktigt dåliga och värdena pekade neråt varje gång nya blodprover togs.
Efter ett besök hos läkaren i oktober -99 konstaterades att mina njurar hade så dålig funktion att jag sannolikt
skulle behöva dialys och senare en transplantation. Det kom som en chock för mig, jag som var odödlig...trodde
jag.
Nu började jag också att må mycket sämre. Jag började lägga på mig vätska och blev trött och hängig mest hela
tiden. Träningen blev det inte så mycket av för att jag orkade helt enkelt inte. På två veckor hade njurarnas
funktion gått ned till den gräns där man måste börja gå i dialys. Jag fick välja mellan två dialys former
hemodialys eller påsdialys och jag valde påsdialys i hemmet. Man opererade in en kateter i magen och nu var jag på
obestämd framtid bunden till 6 dialys tillfällen per dygn ā 30 min varje gång.
Min enda räddning till ett normalt liv nu skulle vara en donator. Men det är lättare sagt än gjort att hitta en
sådan, men jag hade tur. Min pappa ställde upp och genomgick en donatorsutredning. Den är så grundlig att ett högt
blodtryck kan diskvalificera en tänkt donator. Nu gick jag och var orolig för att något skulle vara fel på pappa,
att inte proverna skulle gå igenom och att jag skulle tvingas att vänta två eller tre år på en njure. Min pappa var
också nervös för att han inte skulle passa till donator. För honom kändes det som den finaste gåva han kunde ge sin
son, och att falla på mållinjen skulle kännas hopplöst. Utredningen drog ut på tiden och jag mådde inte speciellt
bra trots all tid jag lade ner på dialysen. Månaderna gick och hela tiden gick jag och hoppades på ett positivt
utslag på utredningen av pappa. Jag vet inte hur många gånger jag ringde och försökte skynda på utredningen på
Sjukhuset och transplantationsavdelningen, men det var många gånger. Så äntligen kom det ett svar. Under sommaren
2000 fick jag ett besked att min pappa var godkänd donator och vi var välkomna till en planerad transplantation på
Sahlgrenska Universitetssjukhus 4 oktober 2000. Utredningen hade tagit ca 9 månader. Jag blev så glad att jag gick
som på moln. Nu hade jag bara fyra veckor kvar med den jobbiga dialysen, sedan skulle jag vara fri, känslan var
enorm.
Den andra oktober lades jag och pappa in på sjukhuset för de förberedande kontrollerna inför transplantationen. Vi
fick ett rum tillsammans och kunde ligga och småprata med varandra. Vi blev behandlade på ett utomordentligt
professionellt sätt och alla på avdelningen var så måna om att vi skulle ha det så bra som möjligt. Den eventuella
nervositeten jag trodde skulle komma visade sig inte ens på vägen ner till operation, men det var en vemodig
känsla att se min pappa åka iväg en kvart innan mig till operationen.
Så var det äntligen dags. Klockan 09.00 den 4:e oktober rullades jag ner till operation och känslan av att det
skulle bli av var obeskrivlig. Efter en tre timmar lång operation vaknade jag på uppvaket och trodde att jag sovit
några minuter. Jag såg mig omkring och kände att något hade hänt. Jag frågade en sköterska om allt var klart? Ja du
har fått din nya njure nu, sa hon.
Jag vred mig lite och plötsligt kände jag smärtan i operationssåret. Då förstod jag att där satt den nya njuren.
Jag kände mig så upprymd och glad att operationen var över. Jag kände direkt att jag mådde så mycket bättre.
Tröttheten som njursjuk hade försvunnit och den ständiga dimman jag haft i mitt huvud under stora delar av min
dialystid var som bortblåst. Jag kände att jag hade fått livet tillbaks tack vare min pappas njure.
Efter några veckors sjukhusvistelse p g a några komplikationer efter operation och utprovning av avstötningsmedicin
skrevs jag ut från transplantationsavdelningen. Jag blev tvungen att åka på kontroll två gånger i veckan de första
veckorna efter operationen för att sedan sänkas till en gång i veckan o s v. Idag äter jag endast mediciner på två
bestämda tider varje dag, kl 10.00 och 22.00 och jag mår som en frisk människa igen. Att jämföra detta med timmar
av dialys varje dag och dessutom att man inte mår speciellt bra gör att jag förstår vilken otrolig tur jag haft som
fått ett nytt organ. Jag är evigt tacksam mot min pappa och alla som jobbade för mig på Sahlgrenska och jag hoppas
att fler kommer att få chans till ett nytt liv genom transplantation.
Den 4 oktober 2000 fick jag en ny födelsedag att fira.......Tack !
Christian Farman, Jönköping 2000-12-20
|
|
|
